Det rör på sig!

Det rör på sig i skolvärlden. Framåt, bakåt eller mer bara rörs om är för tidigt att säga, men skolan har verkligen varit i fokus veckan som gått. Först ut var utbildningsminister Björklund med förslaget om förstelärare och lektor - två  nya karriärssteg i skolvärlden. Redan inför nästa skolår ska dessa nya funktioner vara möjliga. Trots både googling och allmän uppdatering har jag inte lyckats hitta ett spår av kritik mot förslaget. Jag ser verkligen fram emot att få lärare med dessa titlar på min skola - Förstelärare kommer att fortsätta undervisa, men ska också coacha kollegor, förbättra undervisningen samt vara huvudlärare i ett ämne eller ansvara för lärarstuderande. Lektor ska lärare med lägst licentiatexamen i ett ämne eller ämnesdidaktik kunna bli. Utöver undervisning ska lektorer kunna sprida ämneskunskap till andra lärare eller bedriva skolrelaterad forskning.
Ett nytt läraravtal presenterades i onsdagskväll, och där var kritiken desto större. Twitter och Facebook bara exploderade av icke återhållen ilska. Ilska över att den tydliga uppvärdering av läraryrket man hade förväntat sig, inte syntes till. Min åsikt är att 4,2% första året är mycket bra, utifrån vad som är möjligt i en avtalsförhandling, däremot är fortsättningen tveksam. Nu är det upp till kommunerna att visa att man värderar skolan och det jobb som där utförs. Om man inte lyckas (nu heller) finns nog ingen annan lösning än att förstatliga skolan. Skolan är en av våra absolut viktigaste samhällsfunktioner och det måste synas i lärarnas lönekuvert, annars är vi snart illa ute som nation. Detta är min oerhört fasta övertygelse som ingen kan rucka på.
I vår egen kommun har både den problematiska vikariesituationen, som i grunden är ett utslag för att det finns för få utbildade lärare samt skolans ekonomiska svårigheter, som beror på besparingar på 1280:-(!) per elev, varit omskrivna i lokalmedia. 
Nå, inte nog med detta, i torsdags presenterades litteraturutredningen. Ett utmärkt exempel på hur viktig skolan faktiskt är. Lisa Högberg kommenterar detta klokt i dagens Kuriren. Hon säger bl.a.  "Med en god skriv- och läskunskap har du redskap att göra val i ditt liv". Så är det. Det handlar i slutänden om att möjliggöra ett demokratiskt samhälle. Som rektor är jag bekymrad och oroad  över att ungdomars läs- och skrivförmåga blir allt sämre i takt med att läs- och skrivförmågan blir att viktigare. Satsning PÅ skolan och I skolan är det viktigaste svaret på frågan om hur man vänder denna nedslående utveckling.
Det rör som sagt på sig och vi gör allt vi kan för att det ska röra sig åt rätt håll.

The big five

Vad är det EGENTLIGEN man behöver kunna för att klara sig här i världen? Vår kära läroplan är en beskrivning vad skolan ska ge alla barn i vårt land med sig på sin livsfärd. Det mesta i denna läroplan handlar om förmågor. Förmågor som man förhoppningsvis fortsätter utveckla hela livet.
För något år sedan presenterade Göran Svanelid ett sätt att tänka kring dessa förmågor, något som har kommit att få en enorm spridning bland pedagoger. Han sammanfattar hela läroplanen i fem grundförmågor, och menar att det är genom att utgå från dessa i undervisning, läxor, prov, bedömning, feedback, ja varför inte också utvecklingssamtal och åtgärdsprogram och allt annat vi gör i skolan, som vi ger eleverna bäst möjlighet att uppnå dem.  Dessa fem generella förmågor är

- Analysförmåga: Beskriva orsaker och konsekvenser, se lösningar, förklara och visa på samband, se utifrån och växla perspektiv, jämföra
- Kommunikativ förmåga: Samtala, motivera, presentera, diskutera, uttrycka egna åsikter och ståndpunkter, framföra och bemöta argument, redogöra, formulera, redovisa och resonera
- Begreppslig förmåga:  förstå innebörden i begrepp, relatera begepp till varandra, förstå begrepp i nya sammanhang
- Förmågan att hantera information: söka, samla sturkturera/sortera och kritiskt granska information. Skilja mellan fakta och värderingar. Avgöra källors trovärdighet och användbarhet
- Metakognitiv förmåga: Tolka, värdera, ha omdömen om, reflektera, lösa problem med anpassning till en viss situation, syfte eller sammanhang. Avgöra rimlighet, välja mellan olika strategier, pröva och ompröva

Genom dem har nu begreppet "The big five" fått en helt ny innebörd bland tusentals pedagoger.
Låter det enkelt? Nja, enkelt är det väl inte, men ett sätt att bättre förstå vad skolan syftar till och ett sätt för skolan att stukturera den allt mer komplexa utbildning som krävs för framtidens vuxna - dagens barn.
Litet spännande också att fungera över hur våra egna vuxna förmågor ligger till utifrån detta.

Att lära sig av dåliga saker.

Ibland blir jag påmind om hur mycket verklighet skolan är. Allt som kan hända på en plats där nära 300 barn och ca 50 vuxna huserar händer. Mest bra och roliga saker, men också mindre roliga.

Idag har några av lärarna avsatt förmiddagen till en sak av den senare arten - att reda ut hur en lek som börjat med att två elever hade kul, urartat så att flera elever anslöt och slutade med att en elev blev ordentligt kränkt. Efter massor med samtal blev bilden av vad som hänt glasklar och det hela kunde redas ut. Min övertygelse är att genom att de vuxna tog tag i det hela så snart de fått reda på att något hänt och gick till grunden med det, så blev historien inte bara tråkig. Den blev också ett tillfälle för barn att lära sig om sig själva och vilka normer som gäller. Att dras med i ett flockbeteende är alltför lätt gjort, men risken blir mindre om man har fått tillfälle att reflektera kring sitt beteende och sina reaktioner, och även fått ta konsekvenserna av det.

En otrolig viktig sak vid en sån här händelse är att det finns vuxna som tar barnens känslor och upplevelser på stort allvar. Att barnen vet att de får hjälp när de ber om det. Just det är något som Friends i sin  rapport  (Friendsrapporten 2012) visar är en brist i svenska skolor. Bland de äldre eleverna är det endast 28% som upplever att de har någon att prata med. Bland de yngre eleverna är det 74% som uppger att de vuxna på skolan säger till om de ser eller får veta att någon behandlas illa. Det borde vara 100%. I våra egna enkäter har vi inte ställt den frågan till eleverna. Det ska vi göra nästa gång. Jag blir förvånad om inte siffran ligger åtminstone nära 100%, men säker kan jag inte vara, eftersom jag inte frågat. Jag återkommer när jag vet. Under tiden fortsätter vi lära oss av både dåliga och bra saker.

Full fart i skolstart

En tänkbar synonym till "full fart" är "skolstart".  Att starta upp ett skolår samtidigt som vi sjösätter en ny organisation, och genom den också bygger om, är att ta begreppet full fart ytterligare ett steg. Till överfull fart. Vi har det intensivt, ,men också inspirerande och roligt. I sanningens namn så kan tillvaron för personal och även föräldrar emellanåt även beskrivas som förvirrad. Typ: "Ojdå, kunde vi inte vara i den här lokalen idag för att målarna ska in", eller "Ojdå, vi fick ingen vikarie heller"
Eleverna då? Jag har hunnit vikariera i förskoleklassen och i Åk 4 - där förändringarna är som störst, och jag har även gått runt och pratat med många av våra andra elever. "Det var roligare än jag trodde att börja 4:an, egentligen är allting bra med att gå i skolan", "Det finns nåt i skolan att se fram emot varje dag", "Jag har redan fått flera nya kompisar", "Det är faktiskt kul att ha fritids på olika ställen, fast det blir nog bättre när vi får vara på samma ställe hela tiden".  "När jag vaknar på morgonen tänker jag - Jaaa, idag ska jag till skolan".
Kanske säger en del av barnen det de tror att jag vill höra, men glittret i ögonen går inte att ta miste på - våra elever mår bra och tycker att det är både viktigt och meningsfullt i skolan. Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att även om omständigheterna runt omkring är röriga så fungerar det bara vi vuxna har fokus på barnen och lärandet. Det har vi, och det märks.
Men ändå, visst längtar både vuxna och barn tills allt är på plats. Överfull fart är kul en stund, men det räcker med att det är fart.