Hemliga omdömen i framtiden

Vad bra! De skrifliga omdömena blir förhoppningsvis hemliga.
Litet knepligt bara att det inte kom med i nya skollagen direkt.

Vi har grunnat mycket på hur vi skriver omdömena, av många skäl bl.a. med tanke på att de är offentliga handlingar. Kanske är det så att omdömena har blivit mer proffesionellt utformade tack var detta.
Hursomhelst välkomnar jag att omdömenda kan komma att bli hemliga. Vi skriver dem för eleverna och deras föräldrar, inte för någon annan.
Här kan man läsa litet om utredningsdirektivten

Föräldrars stöd - det räknar vi med

Måste få skriva en kort rapport från gårdagens föräldramöte. Få aktiviteter i mitt rektorsjobb ger så mycket energi som dessa föräldramöten. I går var det År 1 som samlades. Deras fröknar Tuija och Leila rapporterade om den härliga gruppen - kreativa, dynamiska, arbetsvilliga. Men som så ofta den här tiden i ettan testar och prövar man roller och beteenden på ett sätt som inte alltid är så positivt. Vi samtalade med varandra. Alla föräldrarna och vi från skolan. Åsikterna och insikterna var många. Lika dynamiska och kreativa som barngruppen är, lika dynamiska och kreativa är deras föräldrar. Jag tror att vi var överens på alla punkter. Klart vi ska hjälpas åt med detta. Klart att vi förväntar oss att barnen ska vara snälla mot varandra. Utifrån en huvudöverenskommelse hittade vi 17 punkter som skolan, föräldrarna eller skolan och föräldrarna ska jobba med för att nå vårt mål.

Det finns massor av forskning som visar vikten av föräldrars engagemang i barnens skolgång. Harris Cooper, psykolog och forskare, visar i sina studier att den centrala komponenten för elevers skolframgångar är föräldrarnas attityder till sina barns skolarbete. Visar man som förälder att skolan är viktig och att man förväntar sig att barnen ska nå målen så ökar man deras chanser rejält. Med dessa föräldrars engagemang behöver vi inte hoppas på att barnen får det stöd de behöver. Vi kommer att kunna räkna med det.

Prestationsprinsessor & glidarkillar

På insidan i DN publiceras idag del 7 i en mycket intressant artikelserie med rubriken Prestationsprinsessor & Glidarkillar. Jag har tyvärr inte lyckats länka till dagens artikel, dock en av de tidigare. Tesen, som man tydligt stödjer på forskning, är att tjejer i alltför hög utsträckning är så ambitiösa i sitt skolarbete att de mår psykiskt dåligt medan killar i alltför hög utsträckning struntar i skolan. Vi ser förstås detta fenomen även hos oss. Generellt sett är detta en bild som bekräftas av verkligheten. Men på individnivå blir som alltid sanningen en annan. Vi har gott om både killar och tjejer som är motiverade och tycker att skolan är både viktig och kul. Vi har både killar och tjejer som behöver hjälp att hålla prestationskraven på en rimlig nivå liksom vi har både killar och tjejer som behöver hjälp och stöd för att öka motivationen för att hämta in nödvändigt lärande.
Den viktigaste åtgärden för att komma tillrätta med alla våra barns svårigheter i just detta avseende är förstås att göra eleverna delaktiga i sitt lärande - hjälpa dem förstå och få sammanhang i det som händer under skoldagen. Men jag är också övertygad om att vi måste se varje elev som en individ, och för att verkligen göra det måste vi ta av våra dammiga fördomsglasögon. Utifrån det faktum artikelserien pekar ut tror jag att det är lätt att uppfatta tjejers höga ambitioner som något normalt medan vi (i våra oreflekterade stunder) bedömer killars höga ambitioner som något extraordinärt. På samma sätt som vi riskerar att se killars låga ambitioner som något vi förväntar oss medan vi kanske ser på tjejers lika låga ambitioner som något oroande. Om vi inte gör det riskerar vi att tesen om prestationsprinsessor & glidarkillar förstärks och blir en självuppfyllande profetia.

Att äta eller inte äta, är det det som är frågan?

Jag hade ett intressant samtal med en av våra "mattanter" idag. Åsa. Hon var bekymrad. Hur kommer det sig att det är så många barn som inte äter tillräckligt mycket? Vad ska vi göra åt det? Vi samtalade om detta. Vi tycker båda att detta är en viktigt fråga, vilket också är anledningen till att vi står i startgroparna för att göra en skolrestaurangsatsning. Vi tror att det är viktigt att barnen får vara delaktiga och ta ansvar även när det gäller den här (viktiga) delen av skoldagen. Åsa funderade på hur mycket som handlar om att barnen inte är med och lagar mat. I sina samtal med några av barnen får hon veta att några är rädda för vad som finns i köttfärsen.
Någon timme senare satt jag i ett annat samtal. Med vår kurator. Gudrun är inte bara kurator hos oss, utan även hos År 7-9. Hon var bekymrad. Hur kommer det sig att det är så många elever som inte äter tillräckligt. I de högre åldrarna är det många som ofta inte äter skollunchen utan går på grillen och äter pommes strips. Hon hade en fundering. I flödet av information är det inte alltid så lätt att sovra. De senaste veckorna har vi sett skrämmande rapporter om hur kött- och sojaproduktionen i Brasilien sköts. Vidriga bilder hur griskultingar i fläskproduktionen har det. Än är det farligt att äta lättprodukter, än att äta produkter med animaliskt fett. Man kan få cancer av att äta fisk, hormonrubbning av kyckling. Olika dieter som ska rädda livet och få oss att bli vackra sköljer över oss. Kanske säkrast att inte äta alls.
Känns helt rätt att satsa på skolrestaurangen.

Uppdatering

Jag tycks ha en period av dåligt förhållande till tekniken just nu. Under en längre tid har jag haft oförklariga problem att ta mej in för att uppdatera denna blogg - förhoppningsvis är detta nu avhjälpt. Det har dock tagit mej en ny dator för att komma i balans igen. För en kort minut sen var min avsikt att uppdatera skolans hemsida, på ungefär samma oförklarliga vis lyckades jag låsa ute mej. Trots ny dator.
Normalt sett tycker jag att det är roligt att använda de kommunikations- och andra möjligheter som knackandet på datorn innebär, fast när det inte fungerar är det onekligen frustrerande. En sak har jag dock lärt mej. Det är oftast mej det beror på.

Februari har varit intensiv och rolig. På förskolan har man skolat in sex nya småttingar. Söta som karameller är de, och pedagogerna och köket har gjort ett riktigt kanonjobb som fått alla att hitta sin plats. Det är verkligen faschinerande hur mycket glädje små barn kan visa för varandra, och hur mycket utbyte de har av varandra.
På skolan rullar lärandet på. Både för eleverna och för oss vuxna. Dagen innan sportlovet tog vid, sammanfattade vi läget i vårt utvecklingsarbete med kunskap och bedömning. Ett samfällt omdöme är att, precis som det var tänkt med IUP och de skriftliga omdömena, elevernas delaktighet och ansvar för sitt lärande markant ökat. Arbetet med detta är både tidskrävande och utmanande för oss. För det är en utmaning att lära och tänka nytt. Jag tror att det ger insikt även för oss vuxna på skolan, i lärandets glädje och äventyr, när vi själva utsätts för nya tankar och ny kunskap.
Förra veckan hade vi sportlov. Många elever och lärare var lediga och kunde kasta sig i skidbackar och skidspår, liksom barnen och personalen som jobbade på fritids. Själv kom jag mej varken ut i det ena eller andra. Får bättra mej till nästa helg.