Föräldrars stöd - det räknar vi med

Måste få skriva en kort rapport från gårdagens föräldramöte. Få aktiviteter i mitt rektorsjobb ger så mycket energi som dessa föräldramöten. I går var det År 1 som samlades. Deras fröknar Tuija och Leila rapporterade om den härliga gruppen - kreativa, dynamiska, arbetsvilliga. Men som så ofta den här tiden i ettan testar och prövar man roller och beteenden på ett sätt som inte alltid är så positivt. Vi samtalade med varandra. Alla föräldrarna och vi från skolan. Åsikterna och insikterna var många. Lika dynamiska och kreativa som barngruppen är, lika dynamiska och kreativa är deras föräldrar. Jag tror att vi var överens på alla punkter. Klart vi ska hjälpas åt med detta. Klart att vi förväntar oss att barnen ska vara snälla mot varandra. Utifrån en huvudöverenskommelse hittade vi 17 punkter som skolan, föräldrarna eller skolan och föräldrarna ska jobba med för att nå vårt mål.

Det finns massor av forskning som visar vikten av föräldrars engagemang i barnens skolgång. Harris Cooper, psykolog och forskare, visar i sina studier att den centrala komponenten för elevers skolframgångar är föräldrarnas attityder till sina barns skolarbete. Visar man som förälder att skolan är viktig och att man förväntar sig att barnen ska nå målen så ökar man deras chanser rejält. Med dessa föräldrars engagemang behöver vi inte hoppas på att barnen får det stöd de behöver. Vi kommer att kunna räkna med det.

Prestationsprinsessor & glidarkillar

På insidan i DN publiceras idag del 7 i en mycket intressant artikelserie med rubriken Prestationsprinsessor & Glidarkillar. Jag har tyvärr inte lyckats länka till dagens artikel, dock en av de tidigare. Tesen, som man tydligt stödjer på forskning, är att tjejer i alltför hög utsträckning är så ambitiösa i sitt skolarbete att de mår psykiskt dåligt medan killar i alltför hög utsträckning struntar i skolan. Vi ser förstås detta fenomen även hos oss. Generellt sett är detta en bild som bekräftas av verkligheten. Men på individnivå blir som alltid sanningen en annan. Vi har gott om både killar och tjejer som är motiverade och tycker att skolan är både viktig och kul. Vi har både killar och tjejer som behöver hjälp att hålla prestationskraven på en rimlig nivå liksom vi har både killar och tjejer som behöver hjälp och stöd för att öka motivationen för att hämta in nödvändigt lärande.
Den viktigaste åtgärden för att komma tillrätta med alla våra barns svårigheter i just detta avseende är förstås att göra eleverna delaktiga i sitt lärande - hjälpa dem förstå och få sammanhang i det som händer under skoldagen. Men jag är också övertygad om att vi måste se varje elev som en individ, och för att verkligen göra det måste vi ta av våra dammiga fördomsglasögon. Utifrån det faktum artikelserien pekar ut tror jag att det är lätt att uppfatta tjejers höga ambitioner som något normalt medan vi (i våra oreflekterade stunder) bedömer killars höga ambitioner som något extraordinärt. På samma sätt som vi riskerar att se killars låga ambitioner som något vi förväntar oss medan vi kanske ser på tjejers lika låga ambitioner som något oroande. Om vi inte gör det riskerar vi att tesen om prestationsprinsessor & glidarkillar förstärks och blir en självuppfyllande profetia.

Att äta eller inte äta, är det det som är frågan?

Jag hade ett intressant samtal med en av våra "mattanter" idag. Åsa. Hon var bekymrad. Hur kommer det sig att det är så många barn som inte äter tillräckligt mycket? Vad ska vi göra åt det? Vi samtalade om detta. Vi tycker båda att detta är en viktigt fråga, vilket också är anledningen till att vi står i startgroparna för att göra en skolrestaurangsatsning. Vi tror att det är viktigt att barnen får vara delaktiga och ta ansvar även när det gäller den här (viktiga) delen av skoldagen. Åsa funderade på hur mycket som handlar om att barnen inte är med och lagar mat. I sina samtal med några av barnen får hon veta att några är rädda för vad som finns i köttfärsen.
Någon timme senare satt jag i ett annat samtal. Med vår kurator. Gudrun är inte bara kurator hos oss, utan även hos År 7-9. Hon var bekymrad. Hur kommer det sig att det är så många elever som inte äter tillräckligt. I de högre åldrarna är det många som ofta inte äter skollunchen utan går på grillen och äter pommes strips. Hon hade en fundering. I flödet av information är det inte alltid så lätt att sovra. De senaste veckorna har vi sett skrämmande rapporter om hur kött- och sojaproduktionen i Brasilien sköts. Vidriga bilder hur griskultingar i fläskproduktionen har det. Än är det farligt att äta lättprodukter, än att äta produkter med animaliskt fett. Man kan få cancer av att äta fisk, hormonrubbning av kyckling. Olika dieter som ska rädda livet och få oss att bli vackra sköljer över oss. Kanske säkrast att inte äta alls.
Känns helt rätt att satsa på skolrestaurangen.

Uppdatering

Jag tycks ha en period av dåligt förhållande till tekniken just nu. Under en längre tid har jag haft oförklariga problem att ta mej in för att uppdatera denna blogg - förhoppningsvis är detta nu avhjälpt. Det har dock tagit mej en ny dator för att komma i balans igen. För en kort minut sen var min avsikt att uppdatera skolans hemsida, på ungefär samma oförklarliga vis lyckades jag låsa ute mej. Trots ny dator.
Normalt sett tycker jag att det är roligt att använda de kommunikations- och andra möjligheter som knackandet på datorn innebär, fast när det inte fungerar är det onekligen frustrerande. En sak har jag dock lärt mej. Det är oftast mej det beror på.

Februari har varit intensiv och rolig. På förskolan har man skolat in sex nya småttingar. Söta som karameller är de, och pedagogerna och köket har gjort ett riktigt kanonjobb som fått alla att hitta sin plats. Det är verkligen faschinerande hur mycket glädje små barn kan visa för varandra, och hur mycket utbyte de har av varandra.
På skolan rullar lärandet på. Både för eleverna och för oss vuxna. Dagen innan sportlovet tog vid, sammanfattade vi läget i vårt utvecklingsarbete med kunskap och bedömning. Ett samfällt omdöme är att, precis som det var tänkt med IUP och de skriftliga omdömena, elevernas delaktighet och ansvar för sitt lärande markant ökat. Arbetet med detta är både tidskrävande och utmanande för oss. För det är en utmaning att lära och tänka nytt. Jag tror att det ger insikt även för oss vuxna på skolan, i lärandets glädje och äventyr, när vi själva utsätts för nya tankar och ny kunskap.
Förra veckan hade vi sportlov. Många elever och lärare var lediga och kunde kasta sig i skidbackar och skidspår, liksom barnen och personalen som jobbade på fritids. Själv kom jag mej varken ut i det ena eller andra. Får bättra mej till nästa helg.

Jag kallas ett barn med särskilda behov

I Luleå har skolans förvaltningsnämnd förtydligat de statliga styrdokumenten genom att säga att ”Skolan i Luleå ska nyttja olikheter som en resurs”. Det man menar är att man ska arbeta utifrån ett inkluderande perspektiv. Våra barn ska, utifrån sina förutsättningar, få leva, leka, verka och arbeta i sin sociala närmiljö. Att till exempel ha inlärningssvårigheter ska inte innebära att man ska lyftas ur sitt sociala sammanhang och från sina kamrater. Den sociala utvecklingen och lärandet ska gå hand i hand med övrigt lärande.
Jag är mycket glad över denna tydliga signal. Men jag ser också att den är en stor utmaning för oss som finns i skolans vardag. Vi har idag en alldelens för stor del barn och ungdomar som inte ges chansen att lyckas i skolan. IV-programmet på gymnasiet är sammantaget det största programmet, och det är här man ska få chansen att ta igen det gap som skapades i grundskolan. Det ser tyvärr inte ut så. En allt för stor del av IV-eleverna lämnar gymnasiet med inga eller ofullständiga betyg.
I det sammanhanget är det intressant att titta på vilka svårigheter och behov IV-eleverna har.
Av de som går IV har ca 40% inlärningssvårigheter, neuropsykriatiska funktionsnedsättningar mm, 24% omotiverade/ hög frånvaro, 20% sociala skäl ex hemförhållande, drogmissbruk, 6% psykisk elle fysisk ohälsa, 5% mobbade 5% övrigt ex invandrarbakrund eller graviditet
Killar födda sent på året äar en stor grupp. En del av eleverna kommer inte ens till skolan – något som är extremt oroande med tanke på den stora risk för psykisk ohälsa detta riskerar att leda till.
För oss som arbetar med de yngre barnen är detta viktiga saker att känna till. Det mesta går faktiskt att åtgärda. Med rätt insatser – tillrättalagd lärmiljö, goda relationer, höga förväntningar och elevernas delaktighet – kan och ska vi möta varje barn, oavsett svårigheter eller inte.
Jag blygs inte för att säga att vi på Ormbergsskolan har kommit mycket långt i detta arbete. Med den specialpedagogiska verksamheten som grund, ett syn- och förhållningssätt som kommit att präglas mycket av samverkan med vår Särskola och hög kompetens och engagemang hos våra pedagoger är våra goda resultat ingen tillfällighet.
Skolchefen har fått i uppdrag att presentera en handlingsplan för att utveckla och förbättra föskolornas o skolarnas pedagogsika lärmiljöer för att stödja barn o elever i behov av särskilt stöd. Jag ser fram emot den.
Som slutkläm delar jag med mej av Berit Schaus fina dikt:
Jag kallas ett barn med särskilda behov. Barn men särskilda behov blir så lätt barn med särskilda besvär. Barn med särskilda besvär blir så lätt särskilda. Särskilda barn blir så lätt isär-skilda. Isärskilda barn får så lätt särskilda behov. Särskilda behov är inte särskilda bara större- Större behov har väl även du ...ibland

Kloka barn

Rektorsjobbet består till stor del av möten. Formella och informella, med få eller många människor. Ibland är det svårt att värdera vilka som är viktiga och vilka man helst skulle undvika.
Ett av mina viktigaste möten har jag var tredje vecka. Mötet med elevrådet.
Elevrådet är elevernas eget arbetsmiljömöte.
Idag kom, som alltid, små och stora frågor upp på bordet.
- Vi ska anställa en ny kock i skolrestaurangen, vad tycker ni det ska stå i annonsen? Vad är viktigt för en kock på vår skola, frågar jag. Sen är samtalen igång...
- Den ska vara glad, tålmodig och stark. Och kunna laga god mat. Nu vikarierar det en som är från Kina eller Thailand, det vore kul med en kock som kommer från ett annat land...
-Vi får inte åka ens på rumpan i slänten på skolgården, för att vi kan skada oss säger lärarna, men vi vill ju åka.
Det resulterar i att parkförvaltningen kommer och utser ett ställe där det ska gå att åka madrass. Kanske måste man ta bort några träd, men det ska gå att ordna.
- Det hänger så mycket snö från taket att om man går därunder och pratar högt kanske det rasar ner på en
- Jamen, då pratar vi med vaktmästaren.
Så rullar det på. Sällan går en halvtimme så fort. Och vad mycket som blev gjort. För barnens arbetsmiljö.

Lästips

Läs- och tänktips hittade jag i DN under rubriken "Bara hälften av skolans pengar går till undervisning" Det är Metta Fjelkner som är ordförande i Lärarnas riksförbund som jämför med övriga OECD-länder där 65% av skolans pengar går till undervisning. Hon pekar på var man skulle kunna spara, och det är helt i linje med vad vi som Intraprenad också har kommit fram till. Pengarna gör mest nytta nära de de är till för - barnen.