Vilka spår lämnar vi efter oss, och vilka spår vill vi lämna efter oss? En tanke värd att fundera på emellanåt. En del lämnar stora tydliga spår efter sej, andras spår är kanske stora till en början, men sopas snabbt bort. Vissa lämnar såna spår som man glömmer bort är spår - de blir till en självklar del av verkligheten.
Häromdagen hade jag mailkontakt med Adam Dunkels. Gissa om vi är stolta över att han började sin bana hos oss. Först på Lulsundets förskola och sen Ormbergsskolan. Anledningen till vår kontakt är att jag i honom ser en fantastisk förebild för våra elever, och vi har för avsikt att använda det han gör för att skapa förståelse för vad man kan åstadkomma med matematik.
Kontakten fick mej att fundera över Adams pappa. Fråga vilken lärare som helst i Luleå om de känner till Adams pappa Andrejs, och de allra flesta svarar genom att beskriva hur han fick dem att se med nya ögon på matematiken. Han var en fantastisk inspiratör som fick pedagogerna att våga titta bortanför matteboken. Matematik blev inte bara en ämne utan fick sammanhang, och blev både lustfyllt och kreativt. Numera finns också ett Andrej Dunkels stipendium som delas ut till lärare som arbetar i hans anda.
Jag tänker tanken på vilka spår allt detta kan ha lämnat i de barn som i sin tur fått ta del av Andrejs "fotspår". Helt plötsligt känns det svindlande vad en människa kan betyda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar