Vatten, vatten, bara vanligt... Eller?

Sitter och samlar tankarna efter att ha tillbringat dagen där allt har sin början. Eller nåja, där våra barn tar sina första steg på sin utbildningsresa - förskolan. Med personalen har jag "skyddsrondat", brandskyddskontrollerat och konferansat.
Med barnen har jag varit på vatten-jakt. Fast barnen föredrog att kalla det vatten-äventyr. Från att igår ha varit öppen sjö med blygrått vatten hade Björkskatafjärden fått ett fint istäcke. Närmast stranden kunde man kika ner genom den glasliknande hinnan på sjöbotten. Där hade barnen badat för bara ett kort tag sen. Nu var ingen längre sugen. På att bada. Men var kom isen ifrån? "Isen är ju vatten fast den blir hård när den blir kall" - en grundläggande naturvetenskaplig vetskap om ämens olika former. "Det kom från himlen" - en egen konstruktion när man utgår från vetskapen att vatten som fryser till i molnen blir snö. Alla barnen fick fotografera vatten på sitt sätt. Nästa vecka ska de få presentera och reflektera vidare utifrån sina foton och sina tankar. Så spännande! Hela förskolan funderar och jobbar just nu med temat Teknik-vatten, och det slår mej hur mycket de kan. Hur mycket de lär. Hur mycket de tänker. När man tar sig tid att verkligen titta och lyssna på dem.

För fred och frihet

På måndag fyller FN 65 år. Vi firade redan i fredags. Med mycket värme, musik, sång, dikt och tal. Det var härlig stämning i idrottshallen. Kul också att flera föräldrar tog sig tid att delta :-)

FN:s arbete handlar om att skapa fred, frihet och rättvisa i världen. Så underbart att kunna säga att utvecklingen går åt rätt håll. Tack vare FN. Tack vare människor som vill mer. Vad är det viktigaste du och jag kan göra? För en bättre värld? Börja med oss själva skulle jag vilja påstå. Att tänka "Vad kan jag bidra med?"

Skulle vilja avsluta med den dikt som två flickor i År 3 skrivit och framförde vid vårt firande, men har den tyvärr inte tillgänglig. Håll utkik, den kommer om några dagar. Den är värd att vänta på.

Civilkurage - Ja tack!

Såhär mitt i vår FN-vecka fick jag och 2 pedagoger från skolan förmånen att lyssna på kloka tankar om Mänskliga rättigheter. Det var Röda korsets byrå mot diskriminering som tillsammans med kommun och landsting anordnat MR-dagar. Temat Civikurage lockade inte bara oss. Utöver den fullsatta lokalen fanns 170 personer på kö-lista för ev. återbud.
Vad är civilkurage, var en av frågorna. Vad är mänskliga rättigheter, en annan. Vad agerar vi utifrån för värden? Hur arbetar man med värdefrågor på arbetsplatsen? Hur fostrar vi våra barn till att vara modiga? Till att vilja och våga stå för det de tycker är rätt?
Inspirerad med många tankar och nya frågor i huvudet är jag i varje fall säker på en sak - att det börjar med mig själv. I vardagen. I mötet med människor.
Kanske kommer jag aldrig att våga slänga mej framför ett tunnelbanetåg för att rädda en annan människa. Men jag vill lova mej själv att aldrig kränka andra människors värdighet.
Jag vill också lova mej att införa en checklista när vi ska fatta verksamhetsbeslut i förskolan och skolan 1. Stämmer detta med vad vi tror på? 2. Stämmer detta med barnkonventionen? (särskilt artikel 3 - Barnets bästa och 12 - barnets rätt att få bli hörd) samt 3. Kan vi stå för detta beslut?

Möten. I verkligheten.

Idag har vi påbörjat FN-veckan. Det betyder att vi ägnar en ansenlig mängd lektionstid åt FN:s frågor och arbete - barnkonventionen, mänskliga rättigheter, olikheter och likheter mellan kulturer och religioner... Jag roade mig med att kika på hur detta arbete passar in i Läroplanen. Under avsnittet Normer och Värden kunde jag pricka av samtliga mål. Även under övriga rubriker hittade jag stor samstämmighet. På fredag kl. 9 knyter vi ihop veckans arbete genom att fira FN-dagen med redovisningsföreställning.
Den här dagen hade vi ett stort gäng nysvenska ungdomar från gymnasiets IVIK-program. De mötte våra elever i År 4-6 och berättade sina historier, svarade på frågor och ställde även själv en del frågor till våra elever. Att läsa om 15-åringar som flytt sitt land utan föräldrar är en sak. Att möta dem och höra hur de flytt i månader från krig och misär. Hur de kommit till Sverige. Hur de hyllar friheten i Sverige och rätten att få gå i skola varje dag. Det var stort. Både för oss vuxna och för eleverna.

För en likvärdig skola

I veckan som gick presenterades den läroplan som tas i bruk nästa läsår.
Jag skulle säga att det är en efterlängtad läroplan - särskilt kursplanedelen. Den förra antogs 1994 och har haft svårt att få riktigt genomslag. Det är egentligen först de senaste åren, sedan vi fått verktyg som individuella utvecklingsplaner (IUP), skriftliga omdömen och Lokala pedagogiska planeringar (LPP) som man på allvar börjat arbeta efter den.
Ur det perspektivet kan man ju undra om det är klokt att nu börja implementera en ny läroplan. Poängen är att den nya planen bygger på samma grund- och kunskapssyn som den gamla, och dess främsta syfte är att underlätta för lärarna genom att ge dem tydligare riktlinjer i hur de ska arbeta för att eleverna ska kunna nå uppsatta mål. Något som eleverna blir vinnare på. Också genom att den nya tydligheten ska underlätta för föräldrar att förstå både mål, resultat, bedömning för att kunna stödja sina barn i skolgången. En viktig tanke är även att vi genom den ökade tydligheten ska få en mer likvärdig skola.
Kursplanernas upplägg är att varje ämne beskrivs med ett syfte, ett centralt innehåll och kunskapsmål. Hur eleven ligger till i förhållande till dessa mål mäts enligt centrala direktiv i År 3, 6 och 9. Frågan huruvida det också blir betyg från År 6 ligger i dagsläget hos riksdagen.
Just nu är vi inne i en process där vi lär oss förstå den nya läroplanen. Vad den innebär för oss i undervisning, bedömning, elevinflytande och föräldrasamverkan. Det känns meningsfullt och viktigt. Jag återkommer med uppdateringar om detta.
Här kan du läsa den nya läroplanen LPO 2011.

När olyckan är framme

På vår skola går det 260 elever. Utöver dem finns även drygt 50 vuxna. Det händer rätt mycket med så mycket folk i farten. Mest händer det roliga saker. Med ban i åldrarna 6-13 år är det mest utveckling och lärande. En del konflikter förstås. Som löses och oftast också utvecklar barnens sociala kompetens. En hel del småskador blir det förstås också. Blåmärken och småsmår. Så blir det när man utvecklar också sina kroppsliga förmågor. Ytterst sällan händer något som leder till allvarligare skador. Under mina 22 år som pedagog och rektor är det värsta som hänt ett benbrott. Men i torsdags hände det. En flicka som kom ivägen när en grupp elever obetänkt provkastade sten. Det är inte okej att kasta sten, men säg det barn som aldrig har gjort det, och tanken fanns inte hos någon av dem att den skulle träffa en kamrat. Stenen tog så illa att det blev både sjukhus och operation. Efter några dagar av oro - värst för familjen - men även barn och vuxna på skolan har haft tunga dagar - är faran över. Hon kommer att klara sig utan men.
Fort och oväntat är olyckan framme. Just nu är vi dock bara tacksamma över att det gått bra. Vi har utrett och konstaterat att det var en ren och skär olyckshändelse som inte kunde förutses. Självklart tittar vi över både våra rutiner och vår krisplan. Olyckan är skedd men det som finns att lära ska vi lära. Sen ser vi bara fram emot att få tillbaka vår flicka. Alla längtar.