Undrar om det bara är jag som känner det? Det liksom darrar i luften. Av glädje och förväntan. På fritids kommer sommarbruna, förlängda barn tillbaka och nya förväntansfulla sexåringar gör sitt inträde på "rikt". Massor av förväntningar. Alla glada. Antalet barn och personal trappas upp för varje dag och alla verkar bära på förväntan, och alla är glada. Och alltihop ger energi. Massor av energi. Snart är den verkligt stora dagen här. Dagen D. Dagen då vi får hälsa varandra gott nytt skolår.
Idag fick vi dessutom ett kul vykort. För 10 år sedan hade vi ett stort temaarbete kring Luleå skärgård. Som avslutning åkte vi, med båten Guardian, till Junkön. Det var en fin utflykt. På vägen hem stannade båten och en av papporna som är pilot körde några lovar med sitt jaktplan över båten samtidigt som alla barn fick kasta i var sin flaskpost. Det var ett magiskt ögonblick. I flaskorna hade de gjort var sitt vykort, frankerat och adresserat till skolan. Efteråt skickades många av vykorten tillbaka, upphittade på olika stränder i vårt land. Det var flera år sen sist. Men idag dök det upp ett - adresserat till Johanna och upphittat på Manön av Kate Fahlesson. Litet symboliskt kändes det. Effekten av det vi gör i skolan poppar upp när vi minst anar det...
Mycket energi som sagt, men också en del frustration så här inför uppstarten. Lokaler som inte hunnit bli färdiga, anställningar likaså. Ingens fel, men likväl oerhört frustrerande.
Nu tar jag all den energi alla positiva möten och människor gett mej till att lösa också detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar