Intresset för svensk skola har kanske aldrig varit större. När DN/Ipso frågade svenska folket vilken samhällsfråga som är viktigast för dem idag blev svaret entydigt. 40% rankade Skola och utbildning som den viktigaste (vilket var en ökning på 10% från i september), följd av jobb och sysselsättning på 30%.
Det är nu inte alls särskilt märkligt. Dels så har vi sett många och ofta svarta skolrubriker på sistone - ofta med PISA-undersökningen som raster, men också för att skolan faktiskt är en så grundläggande samhällsfråga. Fakta är att ingenting är viktigare för ett samhälles utveckling än att dess medborgare får en god utbildning.
Ett av mina många möten den här dagen var med föräldrar och barn. Det var ett bra möte. Tror att vi alla gick från mötet med högre huvud än när vi kom. Någonstans i en bisats sa en av föräldrarna - Jag förstår inte. Vi har en fantastisk skola och barnen gör så fantastiska arbeten och prestationer. Vad är det för skola som jag läser om i tidningarna? Den där som gör så dåliga resultat i PISA-undersökningen?
Det är en ganska vanlig fundering från oss som finns nära skolan. Att komma in i ett klassrum där åttaåringar analyserar texter, nioåringar jobbar med algebra eller tolvåringar som förundras över reformationen, gör att man på allvar undrar om man lever i samma skolvärld som den man kan läser eller hör talas om när man ser en nyhetssändning eller öppnar en papperstidning.
Jag läser dem ändå och försöker tänka att det måste ligga någonting i det, så vi fortsätter väl att jobba med utveckling och förbättring. Även om det känns litet tungt i hjärtat. Sen läser jag en stund på Twitter och tänker att det finns faktiskt fler som har samma bild av skolan som jag och den där föräldern. Jobbar sen vidare, betydligt gladare i både själ och hjärta.
Så är det. Sen läser jag om den utredning som Leif Levin gjort på regeringens uppdrag, "
Staten får inte abdikera - om kommunaliseringen" och så måste jag faktiskt erkänna att jag ändå blir väldigt trött. Inte på Leif och hans utredning, det är bra att få kommunaliseringen belyst, och lära av vad som hände. Men jag har faktiskt slutat tro att omorganisering är svaret på ett problem och dessvärre blev det även den här gången så att många hoppade upp och såg utredningen som en anledning att kräva återförstatligande av skolan. Själv tror jag att skolan kan utvecklas och förbättras både i kommunal och statlig skepnad. Kanske lutar jag åt att statlig styrning är mer ändamålsenlig, men att det sista skolan behöver är den ofantliga omorganiseringsprocess det skulle innebära. Det viktiga i båda fallen är att det finns en tro på att utveckling fungerar bäst när beslut som rör människor fattas så nära dem som möjligt. Alldeles oavsett om finansiering och överstyrning kommer från stat eller kommun måste de nära besluten fattas av rektor och personal i nära samverkan med föräldrar och elever.
