Min första semestervecka har jag tillbringat i Visby. Rosornas och historiens stad. Men just denna vecka har den framförallt varit idéernas stad. Det är förstås Almedalsveckan jag menar.
För mej var det första gången. Har aldrig bevistat denna vecka förut. Jag hoppas det inte var sista gången.
För mej var det första gången. Har aldrig bevistat denna vecka förut. Jag hoppas det inte var sista gången.
Mellan sessioner av vila och god mat. Ibland i solen, men företrädesvis i skuggan, har jag sprungit mellan seminarier med namn som ”Finns det mer än kunskap i skolan” ”Vad hände med den svenska skolpolitiken” ”Vad händer med skolan efter valet?” ”Ung och deppig – en svensk gåta”. Utbudet av förförande rubriker var närmas oändligt, och de flesta av dem höll vad de lovade. Jag tycker att jag kommer hem litet klokare än jag var när jag kom till Visby.
Bland det mer intressanta var Maria Carling (som myntade begreppet curlingföräldrar) och Frank Lindblad (som skrivit boken Välfärdslandets gåta). De samtalade om hur det kommer sig att våra ungdomar, som utifrån vårt lands förutsättningar, förmodligen borde må bäst av alla, men som istället hör till dem som mår allra sämst. Psykiskt. De båda har funderat och skrivit mycket om detta, och de har förstås inga självklara svar. Frågan är alldeles för komplex. Men att en del förmodligen handlar om den hälsomani som de menar breder ut sej allt mer tror jag att de har alldeles rätt i.
Dock störde det mej mycket att många av åhörarna kom till detta och andra seminiarier i egenskap av företrädare och åsiktsmaskiner för olika organisationer.
En annan aktivitet som höjde sej litet över mängden var en debatt mellan de politiska partierna med rubriken ”Vad händer med skolan efter valet?” Jag kan inte säga att jag blev så mycket klokare. Mycket handlade om retorik. Mer tror jag, än om verkliga åsiktsskillnader. Men det oroar mej mycket att viljan att polarisera är så stor i denna fråga. Från samtliga partier. Ska jag se det positivt så tror jag det beror på att alla inser att detta är en oerhört avgörande fråga, som också väljare bryr sig om, och då gäller det att sticka ut och profilera sig i frågan. Det som händer och hände i Almedalen är att skolan uppmärksammas. Det är särskilt bra i kristider. Jag hoppas dock att åsiktsskillnaderna mest är retorik, och att den praktiska politiken inte gör så stor skillnad. Skolan behöver arbetsro.
Bland det mer intressanta var Maria Carling (som myntade begreppet curlingföräldrar) och Frank Lindblad (som skrivit boken Välfärdslandets gåta). De samtalade om hur det kommer sig att våra ungdomar, som utifrån vårt lands förutsättningar, förmodligen borde må bäst av alla, men som istället hör till dem som mår allra sämst. Psykiskt. De båda har funderat och skrivit mycket om detta, och de har förstås inga självklara svar. Frågan är alldeles för komplex. Men att en del förmodligen handlar om den hälsomani som de menar breder ut sej allt mer tror jag att de har alldeles rätt i.
Dock störde det mej mycket att många av åhörarna kom till detta och andra seminiarier i egenskap av företrädare och åsiktsmaskiner för olika organisationer.
En annan aktivitet som höjde sej litet över mängden var en debatt mellan de politiska partierna med rubriken ”Vad händer med skolan efter valet?” Jag kan inte säga att jag blev så mycket klokare. Mycket handlade om retorik. Mer tror jag, än om verkliga åsiktsskillnader. Men det oroar mej mycket att viljan att polarisera är så stor i denna fråga. Från samtliga partier. Ska jag se det positivt så tror jag det beror på att alla inser att detta är en oerhört avgörande fråga, som också väljare bryr sig om, och då gäller det att sticka ut och profilera sig i frågan. Det som händer och hände i Almedalen är att skolan uppmärksammas. Det är särskilt bra i kristider. Jag hoppas dock att åsiktsskillnaderna mest är retorik, och att den praktiska politiken inte gör så stor skillnad. Skolan behöver arbetsro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar