På insidan i DN publiceras idag del 7 i en mycket intressant artikelserie med rubriken Prestationsprinsessor & Glidarkillar. Jag har tyvärr inte lyckats länka till dagens artikel, dock en av de tidigare. Tesen, som man tydligt stödjer på forskning, är att tjejer i alltför hög utsträckning är så ambitiösa i sitt skolarbete att de mår psykiskt dåligt medan killar i alltför hög utsträckning struntar i skolan. Vi ser förstås detta fenomen även hos oss. Generellt sett är detta en bild som bekräftas av verkligheten. Men på individnivå blir som alltid sanningen en annan. Vi har gott om både killar och tjejer som är motiverade och tycker att skolan är både viktig och kul. Vi har både killar och tjejer som behöver hjälp att hålla prestationskraven på en rimlig nivå liksom vi har både killar och tjejer som behöver hjälp och stöd för att öka motivationen för att hämta in nödvändigt lärande.
Den viktigaste åtgärden för att komma tillrätta med alla våra barns svårigheter i just detta avseende är förstås att göra eleverna delaktiga i sitt lärande - hjälpa dem förstå och få sammanhang i det som händer under skoldagen. Men jag är också övertygad om att vi måste se varje elev som en individ, och för att verkligen göra det måste vi ta av våra dammiga fördomsglasögon. Utifrån det faktum artikelserien pekar ut tror jag att det är lätt att uppfatta tjejers höga ambitioner som något normalt medan vi (i våra oreflekterade stunder) bedömer killars höga ambitioner som något extraordinärt. På samma sätt som vi riskerar att se killars låga ambitioner som något vi förväntar oss medan vi kanske ser på tjejers lika låga ambitioner som något oroande. Om vi inte gör det riskerar vi att tesen om prestationsprinsessor & glidarkillar förstärks och blir en självuppfyllande profetia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar