Skolan berör och upprör

Skolan berör och upprör. För var och en av oss har skolan betytt oerhört mycket för vilka personer vi formats till.  Därför är skolan kanske den viktigaste samhällsfunktion vi har.
Under ett par veckors tid har skolan i Luleå, och mer specifiktTunaskolan, varit föremål för upprördhet i både sociala- och gammelmedia. Jag tror inte jag behöver förklara närmare vad det handlat om och inte heller behöver jag recensera varken Tunaskolan eller debatten. Några reflektioner tänker jag dock kosta på mig.
Jag tycker att det är bra att man målar över den bild som diskuteras. Det är möjligt att man borde ha gjort det tidigare.
Jag har läst både krönikor, twitter- och facebookinlägg angående frågan, och jag har slagits av hur lätt det är att tycka till om något som man egentligen vet så litet om. Ofta i kränkande och tråkiga uttryck. Från båda håll.
Själv erkänner jag brett och villigt att jag mycket väl skulle ha kunnat tillåtit målningen, men att jag - precis som Tunaskolan gjort, också skulle ha sett till att den kom bort när jag förstått hur den tolkas. Lika brett och villigt erkänner jag att jag, precis som de flesta andra (t.ex. skolor) behöver lära mig mer om normkritik. På vår skola genomförde vi i höstas en utvärdering kring vårt likabehandlingsarbete. Den visade att vi har kommit långt och har ett mycket gott likabehandlingsarbete, så när som på en punkt - vi behöver jobba mer med normkritik. Det ska vi också göra.
Man brukar säga att det inte finns något ont som inte för något gott med sig, och i det här fallet har det goda varit att samtal om sexism och normkritik fått plats på den hårt upptagna arenan av viktiga spörsmål.  Dagens ledare i Aftonbladet fick mej t.ex. att googla på barnpsykologen Steve Biddulphs bok "Raising girls" och  detta kan vara ett utmärkt underlag för vidare funderingar kring hur flickor faktiskt har det idag - både för oss som jobbar i skolan och för föräldrar. Han har tidigare skrivit en bok med titeln "Raising boys" som blev en storsäljare. Nu menar han att det är flickorna som är värst ute, och pekar på den nedåtgående spiral med försämrat psykiskt mående och dålig självkänsla bland flickor.
Bra jobbat Astrid som väckt oss aningslösa vuxna över flickors verklighet, och bra jobbat rektor Agneta för att du tagit tag i frågan och till er båda för att ni stått pall i drevet.