Att jobba tillsammans = Glädje

Har haft fantastiska timmar med föräldrar, personal och barn på förskolan. vi började kl. 16:00 med uppträdande av barnen sen gemensamm picnic och därefter hårt jobb. Det känns som att vi fått, om inte helt ny så närapå, förskolegård. Odlingar, veranda, sagobänk, gatumiljö och diskbänk. På bara några timmar. Alla glada. Hela tiden.

Tidigare på dagen fick jag tillsammans med resten av skolan avnjuta sexornas avslutningsshow. Som de gjort tillsammans. Tårarna rann på oss vuxna över deras prestationer.

Det här har varit en riktigt fin dag.

Det far in lättare när det är roligt

Bland det roligaste i rektorsjobbet är att träffa elever och föräldrar. Så jag har haft hur kul som helst när jag under en dryg vecka har avsatt tid för att intervjua våra sexor. Det är ett viktigt tillfälle att utvärdera deras tid på Ormbergsskolan, och ett tillfälle för mej som rektor att ta vara på deras erfarenheter för att utveckla vår skola vidare.
Mest glädjande är att de har så otroligt mycket positivt att säga om sina lärare. De tycker att lärarna är engagerade i det de gör, snälla (men inte för snälla, är de noga med att tillägga), hjälpsamma, bra att förklara, intressanta att lyssna på, tydliga, lyssnar på alla, ser till att alla får säga vad de tycker, inte för allvarliga utan roliga och glada, ödmjuka...
En annan fundering jag lyfter är hur och när de lär sig bäst. Många har detta glasklart för sej. En del vill ha tyst, andra musik, en del lär sej bäst på morgonen, andra på kvällen, vissa behöver klottra när de lyssnar, andra lär sej allra bäst när de själva läser, några tycker att datorn är det bästa hjälpmedlet. Men som någon sa "det far in lättare när det är roligt".
Tillsammans med kulturskolan håller de på att sätta ihop en liten show om åren på Ormbergsskolan. Gissa om jag ser fram emot den

Meningen med föreningen, eller idén med skolan

Förra veckan tillbringade jag djupt insjunken i skoljuridikens värld. Tillsammans med 39 andra rektorer som deltar i det statliga rektorsprogrammet fördjupade vi oss bl.a. i den nya skollagen. Lagförslaget, som det råder politisk enighet om, ska vara grundstenen i svensk skola och garantera likvärdig och god utbildning. Jag har tidigare bloggat om detta. Så här formulerar man syftet med hela utbildningssystemet i lagens portalparagraf:
Utbildningen inom skolväsendet ska syfta till att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.
I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjlgit. En strävan ska vara att uppväga skillander i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen. Utbildnignen ska också syfta till att i samarbete med hemmen främja barns och elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare.

Luleå 2010

För 10 år sedan - År 2000 - satte sig ett gäng härliga 8-åriga elever ned och ställde sig frågan hur de tänkte sig Luleå År 2010. 10 år. Det är väldigt lång tid när man är 8 år. I deras eget liv har det hänt massor. De har hunni växa från barn till vuxna.

Frågan är dock hur mycket det har hänt i Luleå. Också massor. Fast kanske inte riktigt lika påtagligt som de föreställde sig. Luleå i NHL och godisträd ligger nog inte ens i ett 50-årsperspektiv. Eller? Skyskrapor, robothundar och gröna parker känns dock helt naturligt.

Bilden har legat och samlat damm ett tag, men i morgon åker den upp.

Då, nu och sen. Samtidigt.

I rektorsjobbet är man på ett fascinerande sätt samtidigt i både då-, nu- och framtid.
Man visionerar (förhoppningsvis:-) i en ganska långt skriden framtid, planerar åtminstone några månader i förväg (något jag skyller på när jag ibland har svårt att hålla reda på vilken dag det är ;-) samtidigt som vardagen gör sig påmind genom diverse mer eller mindre akuta händelser (gårdagen bjöd på bl.a. stillatående ventilation, en vikarie som inte fungerade, en annan som inte alls kom samt ett elevärdende). Jag är helt övertygad om att ju oftare jag befinner mej i framtiden, ju mer sällan uppstår akuta problem.
För att kunna visionera och planera framåt är det dock minst lika viktigt att reflektera över det som varit, och just nu är den mer intensiva perioden av utvärdering inne. Som ett led i det intervjuar jag som rektor varje år de elever som ska lämna oss - År 6. Under gårdagen hann jag med några av dem. Ett härligt tillfälle både för dem och mej att reflektera över skolan, oss själva och själva tillvaron. Många av dem kommer jag mycket väl ihåg från deras första steg in i skolans värld. O som själv valde vår skola efter ett besök där han fick syn på vårt skelett. J som kom på att vi skulle baka och sälja bröd för att få råd med mer lego, L med sin bästis som fortfarande är det... Vi pratade om hur en bra lärare ska vara - snäll men sträng (på ett bra sätt), rättvis och hjälpsam - så säger de nästan alla. Och ja, de tycker att deras lärare är såna. Vi pratade om grupptryck och bekräftelse, på vilket sätt de lär sig bäst, om utvecklingssamtal och mycket annat. Själva samtalen var just det. Utvecklingssamtal. För mig.

Världens bästa jobb

Idag var alla tillbaka på skolan efter påsklovet. Efter en vecka med i stort sett 5000 kvm öde lokaler (fritids var utflykt mest hela tiden) sjuder det åter av lärande, lust och liv.
Jag var tvungen att gå några rundor bara för att få mysa av den känslan.
Däremellan har det varit möten med bl.a. elevråd, elevhälsoteam och städledare. Kanske var det ett utslag av att alla var utvilade eller att solen sken utomhus, men alla möten var lika kreativa och konstruktiva.
Jag måste ha världens bästa jobb :-)

Näst sämst, eller möjligen bäst?

Mötte vår arbetsmiljöingenjör idag. Ja, vi har faktiskt en egen sån. Mats Smeds är en stor tillgång i arbetet med både barnens och de vuxnas arbetsmiljö. Utöver sin kompetens är han oftast en glad och trevlig typ.
Idag var han dessvärre inte särskilt glad.
DN (går tyvärr inte att länka) liksom våra lokala media har samfällt meddelat nyheten att Luleå kommun är den kommun som har näst flest anmälningar om Hot och våld på våra skolor. Endast Stockholm har fler.

Så är det, ingen tvekan om saken. Hos arbetsmiljöverket kan man få svart på vitt att så är fallet. Det är dit anmälningarna är ställda.
Ett stort dilemma är dock att nyheten speglas som att Luleå kommuns skolor skulle vara den kommun som är näst mest UTSATT för hot och våld.
Det tror varken jag eller Mats Smeds. Genom ett gott och systematiskt arbetsmiljöarbete har vi en god rutin på att göra s.k. §2-anmälningar till Arbetsmiljöverken när någon utsatts.
Jag vill påstå att listan egentligen visar att vi tvärtom är bäst i klassen. På att anmäla.
Det viktigaste frågan återstår dock. Är skolan en farlig arbetsplats för barn och vuxna? På den frågan svarar jag nej. Och det är viktigt att vi även fortsättningsvis visar nolltolerans, vilket vi också gör när vi anmäler alla hot och allt våld.
Om jag kommer att göra en anmälan ifall någon på skolan blir utsatt? Ja säger jag, fast förmodligen kommer jag att tänka tanken att "Oj då, bara inte DN använder detta mot oss"