Debatt! Igen!

Motvilligt låter jag mig imponeras av upptakten till Maciej Zarembas debattartiklar om svenska skolan. Söndagens"Så vandaliserade kommunen en skola" och dagens på temat Så sänkte skolan kraven på läskunnighet

Han målar skickligt upp bilden av en skola i förfall, men med vackra hjältehistorier. Han målar också ut orsakerna till nämnda förfall. Med utropstecken! Kommunaliseringen, flumpedagogik och låga förväntningar.

Han hänvisar till enorma hyreshöjningar de första åren efter kommunaliseringen - 850 miljoner - samtidigt som anslagen sjönk med 4 miljarder. Visst är det skrämmande, och anslagen HAR sjunkit, dock minns vi alla den dåliga offentliga ekonomin under just dessa år, det är alls inte säkert att ett fortsatt statligt styre hade förändrat detta.

Tvår artiklar in i artikelserien finner jag den välskriven men tendentiös - alla talar om skolan i kris, men det är alltid samma, ytterst fåtaliga exempel, som lyfts fram. Exempel som dessutom åtgärdats.

Och ändå. Jag håller med honom. Jag tror den ökade statliga styrningen som vi nu ser är bra för en likvärdig skola. En styrning som samtidigt ökar befogenheter och ansvar för både rektor och lärare (= ökat lokalt inflytande). Jag är övertygad om att hans tes att höga förväntningar ökar resultaten är korrekta. Jag vet också, både från beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund att lärares ledarskap och kompetens är grunden för elevers skolframgång.

Jag noterar bland kommentarer och andra bloggare att skepsisen är stor. Det finns en rädsla för att vi ska ramla i ett annat dike än det Zaremba tycker vi har varit i. Ett gammal dike. Där läraren var auktoritär och inte en auktoritet. Där eleverna kunde skriva vackert och fylldes med fakta, men inte förstod sammanhang och kunde värdera.

Jag hoppas artiklarna inte skapar en positionering i debatten, utan kan föra den framåt. Det är våra elever värda.