Denna morgon har jag äntligen färdigställt sista delen av min sista PIM-uppgift. PIM är en stor satsning från skolverket för att lärare och vi andra i skolan ska bli fenor på att använda digitala verktyg. Som alltid när jag lär mig något nytt blir jag varse hur KUL det är att lära sig. IT är dessutom ett lärområde där man så tydligt märker ATT man lär sig. Själv trodde jag att jag var rätt bevandrad redan, men inser att det fanns och finns mycket att lära ännu.
Majoriteten av lärarna på skolan är också igång med PIM-utbildning. Det är bra. För att inte säga nödvändigt. I de nya kursplanerna har varje ämne mål som innebär användning av digitala tekniker och innehåll i undervisningen som kräver både hög kompetens och rätt utrustning på våra skolor. Självklart.
Jag måste också få berätta vad min sista uppgift handlade om - jag gjorde en film om ett skolminne. När vår älskade musiklärare Nisse efter att först ha låtit oss arbeta med och på olika sätt redovisa vår musiksmak, introducerade sin musiksmak - klassisk musik. När vi satt i våra bänkar och håret nästa reste sig av inspiration. Jag ryser ännu av välbehag varje gång jag hör Ravels Bolero - Helst på maxvolym. Musik kan förändra människor och skolan kan förändra människors musiklyssnande. Till exempel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar