Så ligger då DN:s sista del i den mycket uppmärksammade artikelserien om skolan på mitt köksbord. Artiklar som väckt reaktioner i såväl sociala medier, lärarrum, vid köksborden som i Konsumkön. Det är bra att skolan väcker känslor och engagemang. Mitt problem är bara att jag inte känner igen mig i den skolvärld journalisten beskriver.
Min bild är denna: Det finns ett djupt och sant engagemang och kunnande bland våra lärare. På min skola - som ingalunda är unik - jobbbar vi stenhårt med behöriga lärare. Vi har tydliga styrdokument som t.om. eleverna är insatta i. Kommunpolitiker lägger sig inte i vårt statliga uppdrag om hur och vad vi ska undervisa. Och. Vi har goda resultat. Mycket goda.
Skolforskare världen över säger ungefär samma sak. Bäst resultat når vi om vi jobbar parallellt med fostran och bildning, elevers inflytande förbättrar elevernas inlärning, lärmiljön har betydelse för inlärningen.
Det är min bild. En annan bild än artikelförfattarens.
Några av hans slutsatser delar jag dock. Vi ska satsa på våra lärare och ge dem utrymme, vi ska ha höga förväntningar på våra elever och vi ska ha en likvärdig undervisning=likvärdig skola.
Jag gillar det afrikanska ordstävet "It takes a village to raise a child". Det behövs politiker som skapar förutsättningar (skolan är en av de tre områden som skattebetalarna säger sig gärna betala skatt till), skolledare som stöttar och utmanar, föräldrar som engagerar sig, journalister som skakar om men också lyfter, lärare som kan, vågar och vill. Då skulle de som det egentligen handlar om - våra elever - få den bästa av skolor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar