Skolan lärde mig att jag inte dög

Dagens snackis i skolan. En riktig fetsmäll. "Skolan lärde mig att jag inte dög". Det är Åsa Petersen, denna dag i egenskap av krönikör lokaltidningen NSD, som delar ut den.
Här kan du läsa artikeln där hon beskriver sin insikt om att det var först i arbetslivet som hon förstod sitt värde som människa. I skolan kunde de coola killarna skrika: "Om du inte kan prata ordentlig kan du lika gärna hålla käften!" Betygsamtalet några år senare. - läraren som talade om för henne att hon inte kunde få högsta betyg i svenska, hur bra hon än skrev: "För du klarar ju inte riktigt de muntliga". Åsa stammade. Så enkel funktionsnedsättning. Så stora konsekvenser. Åsa fortsätter och beskriver hur arbetsgivarna såg hennes möjligheter istället för att störas av hennes funktionshinder. Avslutningsvis skriver hon: "Jag hoppas verkligen att utvecklingen har gått framåt. Jag är rädd att den inte har det"
Är det så? Har Åsa rätt? Jag vill inte tro det. Att säga att en elev pga stamning inte kan få högsta betyg är ett solklart brott mot skollagen och diskrimineringslagen. Att bli bemött av kamraters kränkningar i klassrummet är ett fall för både skollag och diskrimineringslag. Vi har lagrum och läroplan, likabehandlingsplan och specialpedagogiska verksamhet, inkluderingsperspektiv, behöriga lärare, kompensatoriska hjälpmedel, nätverksarbeten. You name it - we have it.
Men ändå. Frågan gnager i mig. har Åsa rätt? Jag vill inte tro det, men jag vet att det ändå händer. Att barn far illa i skolan. Alltför ofta. Vi får aldrig slå oss till ro. Hur många fina planer vi än har måste vi komma ihåg att också ha det mest grundläggande perspektivet - barnets. Barnet som har tillit till de vuxna. Som har rätt att ha tillit till oss vuxna. Det får vi aldrig utnyttja. Tack Åsa för att du påminner oss om det.