Ibland blir jag påmind om hur mycket verklighet skolan är. Allt som kan hända på en plats där nära 300 barn och ca 50 vuxna huserar händer. Mest bra och roliga saker, men också mindre roliga.
Idag har några av lärarna avsatt förmiddagen till en sak av den senare arten - att reda ut hur en lek som börjat med att två elever hade kul, urartat så att flera elever anslöt och slutade med att en elev blev ordentligt kränkt. Efter massor med samtal blev bilden av vad som hänt glasklar och det hela kunde redas ut. Min övertygelse är att genom att de vuxna tog tag i det hela så snart de fått reda på att något hänt och gick till grunden med det, så blev historien inte bara tråkig. Den blev också ett tillfälle för barn att lära sig om sig själva och vilka normer som gäller. Att dras med i ett flockbeteende är alltför lätt gjort, men risken blir mindre om man har fått tillfälle att reflektera kring sitt beteende och sina reaktioner, och även fått ta konsekvenserna av det.
En otrolig viktig sak vid en sån här händelse är att det finns vuxna som tar barnens känslor och upplevelser på stort allvar. Att barnen vet att de får hjälp när de ber om det. Just det är något som Friends i sin rapport (Friendsrapporten 2012) visar är en brist i svenska skolor. Bland de äldre eleverna är det endast 28% som upplever att de har någon att prata med. Bland de yngre eleverna är det 74% som uppger att de vuxna på skolan säger till om de ser eller får veta att någon behandlas illa. Det borde vara 100%. I våra egna enkäter har vi inte ställt den frågan till eleverna. Det ska vi göra nästa gång. Jag blir förvånad om inte siffran ligger åtminstone nära 100%, men säker kan jag inte vara, eftersom jag inte frågat. Jag återkommer när jag vet. Under tiden fortsätter vi lära oss av både dåliga och bra saker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar