Behöver talanger stöd?

I min hög av  rapporter och böcker kom igår turen till en med namnet ”Hur möter grundskolan elever som lätt når skolans kunskapskrav eller har särskilda talanger”. Det är Kristina Wahlberg, skolutvecklare från Luleå som tittat igenom forskning, styrdokument samt intervjuat rektorer kring detta spännande ämne. Utgångspunkten är skollagen och bl.a. skrivningen att alla elever ska få stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt.
Hon fastslår direkt att internationell forskning tar död på myten om att begåvade elever klarar sig själva, att de inte behöver ledning och stimulans men att de behöver särskilt stöd. Om de inte möts på rätt sätt riskerar de till och med att fara illa.
Trots att den till omfånget är en ganska liten rapport finns mycket att reflektera kring. Vad är begåvning? Hur mäts begåvning? Det historiska och kulturella perspektivet. Hur ligger det till med min egen kunskap och attityd? Värderar och synliggör vi vissa talanger högre än andra?
Elever som lätt når målen eller har särskilda talanger är inte någon homogen grupp. I rapporten gör hon en kategorisering av högpresterande respektive särbegåvade elever. En lista som kan se ut så här:

Högpresterande elever     Särbegåvade elever
Kan svaret                           Ställer frågor
Är intresserade                    Är nyfikna
Har goda idéer                    Har tokiga idéer
Besvarar frågor                   Diskuterar dem
Lyssnar med intresse           Visar starka åsikter och synpunkter
Lär sig snabbt                     Kan redan
Har många jämnåriga          Föredrar vuxna
kamrater 
Kopierar                            Skapar nytt
Tycker om skolan              Tycker om att lära
Tar emot information          Bearbetar information
Tänker steg för steg           Tänker komplext
Är nöjd med sin inlärning    Är mycket självkritisk
Förstår idéer                     Tänker abstrakt
Arbetar hårt                      Sysselsätter sig med andra saker men
                                         klarar sig ändå

Alla barn är naturligtvis individer, och kategoriseringen kan vara ett sätt att få syn på just det. Kristina pekar på de strategier skolan använder för att möta dessa elever: Berikande åtgärder (t.ex. att fördjupa undervisningen eller lägga till extra kurs) respektive acceleration (att eleven börjar tidigare i skolan eller hoppar över hela eller delar av årskursen) är kanske de vanligaste.
Det mest intressanta tycker jag är hennes beskrivning av framgångsrika lärprocesser och vikten av att använda dem även när vi planerar för stöd och stimulans till den här gruppen av elever: Målinriktat lärande, individualisering, feedback samt att få befästa nya kunskaper och färdigheter.
Rapportens beskrivning av framgångsfaktorer och hinder är också tänkvärda: Som framgångsfaktorer lyfter hon: Individualisering, elevinflytande, formativ bedömning, stimulerande och utmanande undervisning, berikning & acceleration, mentorskap, IT, profiler, rektors drivkraft & pedagogiska ledarskap, rektors & lärares engagemang, lärarnas kompetens, ständig diskussion & omprövning av undervisning, kunskaper om särbegåvade elever samt att det är OK att vara duktig. Som hinder identifierar hon att lärare kan ha svårt att klara individualiseringsuppdraget, att lärare inte ”räcker till”, icke ändamålsenliga strukturer samt att rektorer & lärare inte har tillräcklig kunskap om särbegåvade elever.

Läsningen föder många tankar. Hur identifierar vi elever som behöver extra stöd utifrån talang eller begåvning, är min första. Helt klart är det svårt att mäta utifrån betyg. Avslutar med ett drastiskt men tänkvärt citat av Sally Svantesson (Tv-Serien Sally): ”Jag låg lite före de andra, jag fick ligga i spännbälte hela terminen så de andra kunde komma ifatt.”