YES, WE CAN!

Det är rätt tyst om skolan från politiskt håll just nu. Ganska märkligt med tanke på de stora besparingar skolan hela landet hotas av. Då känns det inte så litet trösterikt att höra Obamas engagemang från andra sidan Atlanten. Hoppas det sprider sig.

I sitt tal hos NAACP uppehöll han sig mycket runt skolan:
”It's because there is no stronger weapon against inequality and no better path to opportunity than an education that can unlock a child's God-given potential. --- No one has written your destiny for you. Your destiny is in your hands, you cannot forget that. That's what we have to teach all of our children. No excuses. No excuses.”
...till eleverna riktade han: "You get that education, all those hardships will just make you stronger, better able to compete. Yes we can."
...och till föräldrarna: "we can't tell our kids to do well in school and then fail to support them when they get home. You can't just contract out parenting. For our kids to excel, we have to accept our responsibility to help them learn. That means putting away the Xbox, putting our kids to bed at a reasonable hour. It means attending those parent-teacher conferences and reading to our children and helping them with their homework."
Skolan ÄR viktig. Det handlar om både barnens individuella men också samhällets framtid. Jag är övertygad om att vi kan.

Alla behövs!

"It takes a village to rase a child" är ett känt afrikanskt ordspråk. Den som inte kände till det innan, blev varse det när Hillary Clinton skrev en bok med titeln.

Jag har i veckan tänkt på hur klokt det är. Trots mångkulturen som präglar vårt samhälle lyckas vi hålla en gemensam värdegrund - en värdegrund som sammanfattas mycket bra i läroplanen. Våra pedagoger är väl insatta i vilka värden de förväntas jobba utifrån, och gör det också. Men det räcker inte. I en skola eller en förskola finns en hel mängd andra människor som barnen kommer i kontakt med - vaktmästare, måltidspersonal, lokalvårdare, personal från elevhälsan... Alla är en lika viktig del i den lärmiljö barnen präglas av. Vi har alla ett gemensamt ansvar för att barnen ska känna sig älskade och förstå vad som förväntas av dem - förstå att de är en viktig del av samhällsbygget.

Skolan ÄR en bärande del i arbetet med att fostra barn till samhällsmedborgare. Men den allra största tiden befinner de sig någon annanstans, och självklart har föräldrarna det grundläggande ansvaret för barnens fostran. Det kan varken grannar, skola, idrottsklubb, grannar eller någon annan ta ifrån dem. Det är därför det är en fullkomlig självklarhet att föräldrar och skola verkar tillsammans i ömsesidigt samförstånd. Vems är då ansvaret för att så sker? Jag får säga att jag förväntar mej att föräldrar arbetar i den andan, men ansvaret för att så verkligen sker ligger på skolan. Vi måste organisera och ha ett förhållningssätt som verkligen garanterar att vi arbetar tillsammans. Det gör vi också. För barnens bästa. Tack till alla föräldrar och personal vid Ormbergskolan och Lulsundets förskola för att ni tar ert ansvar och för ert engagemang i egna och andras barn.

Äntligen. Skolstart.

Idag har det varit en stor dag. Skolstart är alltid en stor dag. Inte minst för alla våra nya sexåringar. Första dagen i en lång rad år av lärande, utveckling och kamratskap.
Jag var in ocg hälsade på gruppen som var så fyllda av förväntan att det lyste om dem. De var så fina så jag blev nästan rörd. Och litet avundsjuk på pedagogerna som ska få följa dem på nära håll.
Även de äldre barnen tyckte att det var kul med skolstart. Som Jesper i sexan sa "Äntligen börjar skolan igen"
Extra festligt blev det i år eftersom vi både blivit intraprenad och fyller 30 år. Det firade vi med sång, musik, tal av både kommunalråd och nämndsordförande. Alla barn hade fått skriva en förhoppning inför året på var sin påse. Innan vi avslutade dagen blåste vi upp påsarna och smällde dem unisont som en symbol för att vi nu startat skolåret och ska uppfylla våra förhoppningar.

Fritids och förskola körde igång redan för ett par veckor sedan. Idag var det dags för all personal på skolan att samlas till Kick-off. Vill bara meddela att det är ett härligt och taggat gäng som nu drar upp riktlinjerna för kommande läsår. Det handlar mycket om kunskap och bedömning. Återkommer mera om det. På måndag kommer de viktigaste personerna - barnen. Skolstart som vanligt 8:15. Kl. 12:30 blir det festlig invigning av det nya skolåret med kommunalråd, ukuleleorkester och en rejäl smäll... Alla är välkomna, vi håller till på skolgården.

Första veckan efter en lång ledighet går mot sitt slut. Den har gått lika fort som både semesterveckorna och årets arbetsveckor.

Det var kul att komma tillbaka till jobbet. Träffa barnen som har växt både på lägden och i håret. Brundbrända och fina. Allihopa. En del kände man knappt igen. De vuxna hade inte förändrats lika mycket. Knappt ens vuxit på bredden. Fast de var brunbrända de med. Och, helt otroligt - har aldrig hänt förut - ALLA säger att de har haft en kanonsommar. Ingen har ens andats om att det känts tungt att börja jobba igen. Det bådar gott inför hösten.

Hösten som ju är fylld av nya utmaningar. Vi fortsätter vårt idoga arbete i både förskolan och skolan med att utveckla verksamheten, undervisningen, bedömningen, dokumentationen, vårt likabehandlingsarbete, lärmiljön... Vi har ett bra utgångsläge, men bra kan (och ska) bli ännu bättre.

Vi försöker också följa processen för skola 2011 - de nya kursplanerna som ska gälla från 2011 och den nya skollagen . Sen ska vi ha kul också. Skolan fyller 30 år detta läsår. Det är nåt att fira!

Är Asiater intelligentare?

I Luleå inför vi en s.k. socioekonomisk resursfördelningsmodell. Tanken är att skolor med många elever från resurssvaga grupper ska få större elevpeng.
Jag vänder mej inte emot detta, det finns forskning som visar på samband mellan skolresultat och kön, föräldrars (mödrars) utbildning och språklig/invandrarbakrund.
Samtidigt vill jag höja varningens finger högt. Det finns många orsaker till elevers skolresultat. Orsaker som förmodligen är viktigare än dessa.
En oerhört intressant studie (från Kalifornien) visar att det finns stora skillnader mellan olika etniska gruppers skolresultat. De (klart) bästa resultaten gör förstagenerationens invandrare från Asien.
De spanskspråkiga och de afroamerikanska eleverna ligger sämst till och gemensamt för dessa grupper är att man generellt har en föreställning om att man får bra betyg om man är intelligent, ligger bra till hos lärarna och har tur.
Mitt emellan ligger de vita medelklasseleverna. Den här gruppen uppger att det är viktigare att vara populär bland kamraterna än att prestera goda skolresultat.
Är då Asiaterna intelligentare än de övriga? Nej, säger studien. Det enda som tydligt skiljer ut den gruppen är de förväntningar eleverna har med sig hemifrån.
Det finns mycket att reflektera över i detta. Kalifornien är precis som Sverige en framgångsrik ekonomi med välutbildade medborgare, och man satsar mycket på skolan. Det ÄR viktigt att samhället satsar på skolan, det sänder signaler att skolan är viktig, men något vi förmodligen bör ta i större beaktande är vilka förväntningar föräldrarna och vi som jobbar i skolan har på barnen. Goda resultat kan aldrig nås med annat än arbete - oftast hårt arbete. Glädjen att nå resultat efter hårt arbete är en härlig känsla. Låt oss inte förmena våra barn den.
Läs mer här

Om skolan i Almedalen

Min första semestervecka har jag tillbringat i Visby. Rosornas och historiens stad. Men just denna vecka har den framförallt varit idéernas stad. Det är förstås Almedalsveckan jag menar.
För mej var det första gången. Har aldrig bevistat denna vecka förut. Jag hoppas det inte var sista gången.

Mellan sessioner av vila och god mat. Ibland i solen, men företrädesvis i skuggan, har jag sprungit mellan seminarier med namn som ”Finns det mer än kunskap i skolan” ”Vad hände med den svenska skolpolitiken” ”Vad händer med skolan efter valet?” ”Ung och deppig – en svensk gåta”. Utbudet av förförande rubriker var närmas oändligt, och de flesta av dem höll vad de lovade. Jag tycker att jag kommer hem litet klokare än jag var när jag kom till Visby.

Bland det mer intressanta var Maria Carling (som myntade begreppet curlingföräldrar) och Frank Lindblad (som skrivit boken Välfärdslandets gåta). De samtalade om hur det kommer sig att våra ungdomar, som utifrån vårt lands förutsättningar, förmodligen borde må bäst av alla, men som istället hör till dem som mår allra sämst. Psykiskt. De båda har funderat och skrivit mycket om detta, och de har förstås inga självklara svar. Frågan är alldeles för komplex. Men att en del förmodligen handlar om den hälsomani som de menar breder ut sej allt mer tror jag att de har alldeles rätt i.
Dock störde det mej mycket att många av åhörarna kom till detta och andra seminiarier i egenskap av företrädare och åsiktsmaskiner för olika organisationer.

En annan aktivitet som höjde sej litet över mängden var en debatt mellan de politiska partierna med rubriken ”Vad händer med skolan efter valet?” Jag kan inte säga att jag blev så mycket klokare. Mycket handlade om retorik. Mer tror jag, än om verkliga åsiktsskillnader. Men det oroar mej mycket att viljan att polarisera är så stor i denna fråga. Från samtliga partier. Ska jag se det positivt så tror jag det beror på att alla inser att detta är en oerhört avgörande fråga, som också väljare bryr sig om, och då gäller det att sticka ut och profilera sig i frågan. Det som händer och hände i Almedalen är att skolan uppmärksammas. Det är särskilt bra i kristider. Jag hoppas dock att åsiktsskillnaderna mest är retorik, och att den praktiska politiken inte gör så stor skillnad. Skolan behöver arbetsro.