Vi har en tid sett mycket fokus på att våra svenska ungdomar mår dåligt. Upp till tolvårsåldern mår de i relation till andra bäst i världen, men strax därefter pekar kurvan brant neråt. Sämst mår tjejerna. Idag beskriver Göran Harnesk, generalsekreterare i Bris en studie som upprepar denna sanning.
Naturligtvis hittar han också orsaker till fenomenet. En del av hans slutsatser ställer jag mej mycket tveksam till. jag har faktiskt väldigt svårt att tro att våra svenska ungdomar har särskilt mycket större press från skolan än vad ungdomar i t.ex. Finland, USA eller Ryssland har. Inte heller är pressen efter skolan större. Vi har ett i jämförelse fantastiskt socialt skyddsnät.
Inte heller skulle jag säga att skolan sysslar med bestraffning i högre grad än skolor från dessa eller andra länder.
Däremot har han en mycket intressant poäng när han skriver att eleverna i första hand fokuserar på relationer i skolan, inte på kunskapsinlärning. Hans lösning på detta är att lärarna ska ägna mera tid åt enskilda elevens behov av stöd, vägledning och bekräftelse. Jag tror att det ligger mycket i det, men jag tror att ett helt annat sätt att hjälpa eleverna kan vara att faktiskt få dem att fokusera på skolarbetet.
Jag har under året fascinerats oerhört över hur våra elever genom lärarnas engagemang och förmåga motiveras av att förstå vilka mål de jobbar mot, och hur målen hänger ihop med skolarbetet. Jag tror faktiskt att det är en av pusselbitarna i problemlösningen. En pusselbit som Göran Harnesk och Bris helt missat.
Jag instämmer helhjärtat.
SvaraRadera