Ibland räcker liksom inte orden till. Om jag hade kunnat komponera eller måla kanske jag med de uttrycken bättre kunnat förmedla vilken fantastisk kväll jag och mina medarbetare på förskolan fåttt uppleva. Inte ens facebooks gillaknapp hade räckt till ;-)
Att dela med sig av två underbart älskvärda barn räckte inte för dessa föräldrar. De ville dessutom tacka förskolans personal genom en helkväll av mat, dryck, trevligt sällskap och underhållning av en klass man normalt sett betalar en rejäl hacka för att uppleva. Själv fick jag halka med på ett bananskal i egenskap av arbetsledare för barnens fröknar.
Tårögda lämnade vi festen med textförfattarens och hans medspelares sista låt i hjärtat:
Lyckomarschen
När allting har vänt, och när molnen börjar skingras och fåglarna sjunger i skyn.
Missmodet flyr som när daggen börjar dagas och tankarna lyfter i från dyn.
Gryningen kommer och ljuset börjar skönjas, man orkar att tro på en vår.
Kanske har sorgen ändå haft en mening och ett ärr är bättre än ett sår.
Man orkar åter vandra fram och man nynnar en lyckosång.
Och man struntar i att vägen varit lång, och att som plågat en, en gång.
Ja man orkar åter vandra fram och man sjunger en lyckosång
Och man struntar i att vägen varit lång, och allt som plågat en, en gång.
(Musik. T. Härdelin Text: S. Lindqvist)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar